1: Rullar upp rullgardinen och ser lovikavantestora flingor singla ner över Kungsholmen.
2: Äter den bästa frukosten med sambo och katt inom en armlängds avstånd.
3: Ser en fantastisk animerad film om ugglor.
4: Sticker ut och springer i snöfallet som bara fortsätter och fortsätter.

Att springa i Stockholm under vintern är som att springa helt obanat. Snöröjningen är inte riktigt lika bra på att hinna med alla gator som jag är van vid hemifrån Härjedalen. Snön ligger uppluckrad av salt och grus och blir som farinsocker (tack Jerry för benämningen) att springa i – ett steg framåt, två bakåt, typ.

Men bara ett par steg utanför de slabbiga trottoarerna – där snöröjarna absolut inte har första prioritet – där går det att springa på, man kommer nästan upp i normala hastigheter. Snön ligger fast under fötterna och även om stigarna är smala och ligger alldeles bredvid huslängor, så är det som att springa i den vildaste skog. För det är få andra som ger sig ut efter mörkrets inbrott, och på stigar som bara vandrats av ett tiotal innan.

Idag var jag utrustad med pannlampa, gaiters och x-talon för att klara prövningarna runt delar av Kungsholmen. Det behövdes – och det var alldeles alldeles underbart! Det var jag, mörkret och ensamheten på de smala upptrampade stigarna.

Något bättre sätt att fira sin födelsedag kan jag inte komma på. Löpning är bland det bästa jag vet, och att få njuta av vintern på det här sättet är bara så bra.

Hur som helst så är det snart 2011. Ett nytt år där det verkar som att mycket av det jag vill göra ligger under det senare halvåret. Eller rättare sagt – under en fjortondagarsperiod.

Swiss (30 juli 2011) kom lockandes med ett nytt nyhetsbrev igår, och när jag kollade igenom allt vi skrev om loppet det här året så blir man ju inte annat än sugen igen. En ny bansträckning är det också. Panoramatrail, som är den mest spektakulära delen av banan har tagits bort. Den är allt för riskabel om vädret är dåligt så nu leder de om banan till ett område vi vandrade under veckan innan loppet – Sertig Dörfli och Clavadel. En bra karta på den nya bansträckningen ska komma upp på Swiss hemsida under december.

Ett annat alternativ till alplöpning, utan tävlingsmomentet, är att göra en resa med Pathfinder Travels i augusti och springa mellan olika bergshyttor där man övernattar och käkar. Lämplig packning verkar vara sovpåse och kreditkort typ. Låter sjukt lockande!

Att resa till Tyrolen och springa blir dock svårt om man samtidigt kanske skulle kunna tänka sig att ta revansch på de jämtländska fjällen – jag menar på Vertex så klart… Loppet går dagen efter avresan mot Alperna, (men hela 13 dagar efter Swiss!) så det lutar åt att man får välja…

Till vänster ser ni myshörnan. Den består av en stycken stadig verktygslåda, och faktiskt den enda sak i hela lägenheten som går att sitta på. Anledningen till myshörnans placering är bredbandsmodemet, som syns till vänster om lådan. Här kan jag alltså både mysa, maila och blogga. Och ligga i sängen (AKA luftmadrassen, syns nedanför) och titta på film. Lådan kan även användas för tricepsdips. Man tager vad man haver!

Till höger syns min nya kärlek – min alldeles egen splitternya kettlebell. 8 kg fick räcka till en början, jag fattar inte hur Mary orkade med 12 kg. Respekt! Tillsammans med pilatesboll och hävräck är hemmagymmet komplett, till samma pris som två månaders gymkort. Kombinerat med löpningen talar allt för en kick-ass träningsvinter!

Lite ögongodis från dagens runda mot Brantevik:

Pretty wild. Ha det bra allesammans!

Äntligen har jag fått testa mina nya xtalon 190 på riktigt! Jag kan knappt minnas när jag köpte dem, det känns som evigheter sen… De har legat orörda i skoskåpet fram till igår – då jag och min kamrat Mattias tog bussen ut till vår andre kamrat Fredrik som bor på Drottningholm, för att springa Fornstigen.

Innan vi kom iväg så hade jag problem med att knyta skorna – det har jag alltid med nya dojor. Jag får liksom aldrig till det på första knytet. Antingen sitter skon för löst, eller så sitter den för hårt så jag blir bortdomnad i foten och får sendrag. En terrängsko vill man ju dessutom ska sitta ordentligt, så det är en tunn linje mellan att knyta för hårt och så att den sitter fast.

Det är en ny sorts snören på 190 jämfört med 212, och personligen gillar jag de här mer. De är som vanliga skosnören – lite tjockare och mjuka, jämfört med 212:ans som är tunna och ganska hårda att dra åt. På 212:an kunde jag få ont i fingrarna när det skulle knytas om ute i bushen, det känns som att de här ger bättre grepp och inte skär in i händerna på samma sätt. Snörena är också längre = mer dubbelknutar och större rosetter om man vill ha det.

Skon i sig är mjukare i överdelstyget än föregångaren 212 och det känns som om det suger åt sig mer vatten än 212:an, fastän den borde göra tvärtom eftersom den väger mindre. Hur som helst så är det vatten som sugs in lika snabbt borta som i både 212:an och F-lite, ett tiotal steg och så är vätan väck.

Sulan och lästen är av samma smala karaktär som 212, och fäster lika bra på alla underlag förutom blöta spänger, precis som sin föregångare. Hur det kan vara så stor skillnad på att kliva på en fuktig rot och att kliva på en blöt planka är mig oförståeligt, trä som trä liksom. På spängerna halkar jag omkring som en kalv på hal is, men på rötterna är fästet riktigt bra! För att inte tala om fästet på klippor och leriga stigar. Där kamraterna halkade omkring igår satt mina steg som gjutna.

Allt som allt tycker jag matchen mellan 212 och 190 går jämt ut. Vissa delar känns lika bra, en del är bättre på 212 än på 190 och tvärtom. Den enda praktiska nackdelen med de nya röda skorna är tyget tycker jag. Det känns inte alls lika hållbart som det mer stela och tätvävda grå på 212. Känslan är att det nätliknande röda tyget riskerar att rivas upp av grenar i mycket större grad än det grå. Rent visuellt så vinner 190 med hästlängder. 212 är en riktig arbetssko som tar dig dit du vill utan pardon, och 190 är en lika bra arbetssko – men med flärd.

På asfalt och grusväg är xtalon ingen höjdare. Sulan är tunn och gjord för att lindas runt stock och sten i skogen, inte att pressa på asfalt. Ibland är det dock oundvikligt och man känner då dubbarna rätt rejält. Men det är ju inte på asfalten vi vill vara med dem – så what the heck… Ner i klorofyllen bara, där trivs skorna som bäst!

Ska man jobba riktigt mycket så ska man också springa riktigt mycket. Och det skall vara enkelt, bara ut och så lägga landet för sina fötter. Då håller det inte att bo i stan, så är det bara. Några bilder från dagens runda, såhär har jag det just nu:

Oändliga stränder, hav och himmel

Mil efter mil efter mil av sjyssta trails på alla typer av underlag

Man kan aldrig ha för mycket vågskvalp och saltstänk. Det är bara att ta en paus när
man känner för det, sätta sig på en sten och låta fötterna dingla.

Det går alltså ingen nöd på mig som ni kan se. Tvärtom är livet mer wild än någonsin. Ser ni den belysta tegelbyggnaden på bilden nedan? Där är vårt kontor. Med fönster mot öster, rakt ut mot havet och oändligheten. Puss och kram allihopa, vi hörs!

Idag piskade Årstavinden mig utanför Malins dörr och det kändes som minusgrader, men så fort jag vek av från promenadvägen (bilden), och in i skogen så försvann den svinkalla vinden och istället kom den där känslan av att vara hemma, på rätt ställe, i mitt shangri-la …

Jag älskar verkligen att springa i skogen.

Men eftersom det är så länge sen jag sprang terräng så hade jag glömt den där omedelbara kicken jag får av att kliva rakt ut i klorofyllen. Det är pinsamt länge sen jag sprang såhär fritt bland rötterna – men min hostiga hals har satt stopp för allt skoj de senaste 1,5 månaderna. (Nu har jag fått medikamenter och ska bli friskus!)

Om jag inte varit på resande fot så skulle Tjurruset inte ha suttit fel i helgen… Det är sista tävlingen i Salomons trailtour, och känns som en grym avslutning! Ni som ställer upp är modiga – oktoberkallt vatten i skorna är inget jag direkt längtar efter, även om det ingår som en del av tjusningen… Skräckblandad förtjusning är kanske rätt känsloval för såna här lopp?

RBTmaran.

22 uppförslöpningar, och så varven runt backen som vanligt. 42450 meter.

Någon jämförde detta illdåd med Vertex gällande höjdmetrar och så – men hey, där får man iaf lite variation på backarna… Detta känns verkligen som en fetingutmaning, både mentalt och fysiskt, för de som törs ge sig på den!

Lördagen den 20 november är det dags.